Stod nu på morgonen och skrapade ur kattmat ur deras skålar och kände mig måttligt äcklad. Inte för att det luktade, inte för att det såg äckligt ut, det bara äcklade mig...
Kommer ihåg när jag var mindre och matade Frasse, stod och kväljde över burken med kattmat som luktade pyton. Kanske är därför jag tycker det är så äckligt? Men vad gör man inte för sina små bebisar!
Frasse var familjens katt. Han var kung över gården där vi bodde. Ingen vågade bråka med honom, eller ja bråkade gjorde han nog en hel del för han hade mycket ärr i ansiktet och en liten bit av sitt öra avbitet. Han var med om mycket stackars Frasse. Han blev bl.a. sparkad/påkörd/slagen så att han blev typ flådd på huvudet, blir ledsen när jag tänker på det, skriver om något roligt minne istället.
Jul - lilla kattungen Frasse står i hallen och vickar på rumpan, han är redo att anfalla! Han springer för glatta livet, hastigheten ökar, upp i julgranen och välter den jäveln! His work there was done.
Träd - kommer speciellt ihåg en gång då han satt och svajade högt uppe i en tall, han hade klättrat upp för att länsa ett fågelbo. Det han inte hade räknat med var att han inte skulle kunna komma ner igen. Men tack vara hjälpsamma grannar och vaktmästaren för huset kunde vi hissa upp en korg som han kunde hissas ner i.
Köket - när han var hungrig blev han lite full i fan. Han slog alltid mamma på benen när han ville ha mat men inte fick någon. Han stod och gömde sig i köket precis vid ingången och smällde till henne när hon gick genom dörren, lika kul varje gång. Men det fungerade, för mat fick han!
Köttfärslimpa - mamma hade gjort en STOR köttfärslimpa som vi skulle ha till middag. Frasse var inte hemma så det fick stå på köksbänken och svalna. När vi kom tillbaka till köket var hälften, HÄLFTEN, av köttfärslimpan borta! Katten hade haft en festmåltid minsann.
Frukost - kommer ihåg så väl en morgon när jag och brorsan satt och åt frukost. Frasse satt vid bordet och tiggde, men han fick aldrig mat vid bordet. Brorsan hade gjort sig en ostmacka och höll på med sin o'boy, jag sitter mittemot honom. Helt plötsligt ser jag en katt-tass höjas upp på bordet, trevar letandes över bordsskivan, får tag på brorsans macka och drar ner den på golvet för att mumsa på osten.
Jag saknar den katten, hur han låg framför öppna spisen och snusade på fåtölj-ryggen, hur han kissade i vår låda FYLLD med lego, hans stolta sinne, hans gosiga päls, hans tendens att puckla på mammas anklar, hans tjuvaktiga lynne, hans benägenhet att ta hem döda möss och ekorrar, ja Frasse helt enkelt.
Han finns tyvärr inte med oss längre, mamma blev allergisk och vi kunde inte ha kvar honom hemma längre. Då vi lämnade bort honom till en kvinna är en "rolig" historia. Eftersom vi inte kunde ha honom kvar hemma längre blev vi tvungna att hitta ett nytt hem till honom. Det var väldigt sorgligt och vi var alla väldigt ledsna när vi lämnade bort honom. Det var väldigt tomt att komma hem utan att Frasse fanns där. Sen en dag när jag och mamma kom hem kom Frasse springandes mot oss i hallen. Jag blev helt chockad, men hur var detta möjligt? Hade han sprungit hem? Jag blev överlycklig och gosade med katten. Det kom fram att han hade attackerat den nya ägaren + hennes katter så hon kunde inte ha kvar honom, brorsan hade åkt dit och hämtat hem honom. Han blev skitarg på mig, för det som jag inte tänkte på var att nu fanns ingen annan utväg än att avliva honom. Morsan vägrade göra det och tvingade mig och min bror att åka till djursjukhuset och lämna in honom. Kan fortfarande inte åka förbi det sjukhuset utan att få en klump i halsen. Usch och fy det var ingen rolig upplevelse.
Jag tycker att gå till veterinären med djur är skitjobbigt, precis som jag tycker att kattmat är äckligt.
No comments:
Post a Comment